Jag kunde inte somna inatt så jag låg och tänkte. Jag vet inte varför jag kom och tänka på är att vara adopterad.Men en fråga som jag har tänkt på mer och mer under de senaste åren är varför man nästan aldrig pratar om de adopterade. Jag menar tillhör inte vi samhället lika mycket som andra överiga svenskar, invandrare, fattiga, rika, gamla och sjuka. Vi kan prata om dessa nationaliter och samhällsklasser men inget om oss adopterade. Är det så självklart att vi har det bra? har vi det bra? de få forskningsrapporter jag har läst och det jag har hört från media visar att många adopterade mår inte bra.Många funderar på sitt ursprung,vi är svenskar men ser inte svenska ut.Hur tänker vi om det? Men jag vet också att många har det bra, precis som alla andra.Jag har det bra, ibland kan jag tänka på att jag inte ser ut som de andra av mina vänner,att de har en ljus hud och jag mörk fast vi är lika svenska. och om mitt liv skulle se annurlonda ut om jag såg svensk ut också`? Jag tror eller nästan vet att mitt liv skulle sätt annoulonda ut om jag sett svensk ut också, jag hade haft det lättare i samhället på olika sätt.
De få gånger jag pratar om att jag är adopterad så får jag ofta frågan, tänker du på dina bioloiska föräldrar i Indien. Nej, jag tänker inte på de särksilt mycket. Jag ser ju mina föräldrar här i sverige som mina riktiga föräldrar, det är de jag vuxit upp med, levt med osv. Nu den senare åren har jag tänkt på att jag kan åka ner till Indien någon gång och se hur det är, som turist precis som ni läsare. men inte för att söka upp mina rötter. Jag vill inte få reda på mina rötter. För ett par år sen ville jag inte ens åka till Indien. Men nu kan jag tänka mig det
Jag hinner inte skriva mer nu men det skulle vara kul och få någon respons på det jag har skrivit...
13,45
nu är jag hemma igen och tänkte skriva lite mer om det här med och vara adopterad.
jag tror att jag alltid komma känna mig specill,det känns ibland som man står mitt emellan två grupper, svenskar och invandrare men man tillhör inte nån av grupperna. Känns ibland att vi adopterade är en grupp för sig.
jag undrar om mina vänner, de som känner mig tänker på att jag är adopterad och hur det känns och vara det? jag tror inte de tänker på det. och skulle jag varit dom så tror inte jag heller att jag tänkt så mycket på det. Dom tar ju mig för den jag är och jag ser ut.kommer inte på mer och skriva men är det något ni vill fråga om min adoption så skriv en kommentar så svarar jag säkert på er fråga
Ha en fortsatt trevlig dag!!
6 kommentarer:
Hej Marielle! Min kandidatuppsats i etnologi handlade faktiskt om hur det är att leva i Sverige som internationellt adopterad. Den hade titeln "Internationell adoption - en transnationell fälla eller möjlighet". Om du vill så kan jag maila den till dig :) Hoppas att allt är fint med dig för övrigt, kram!
Förstår hur du reagerar då jag själv med är adopterad från Chile. Jag har heller ingen kontakt med mina biologiska föräldrar och känner att jag inte heller vill då mina föräldrar har funnits där för mig. Jag har varit i Chile ett antal gånger och för mig var det inga trevliga resor. Jag kände mig inte hemma i Chile och jag hade en fruktansvärt hemlängtan till Sverige. Eftersom där jag kom ifrån var väldigt fattigt och folket bodde i misär ville jag inte veta om mina biologiska föräldrar lever,är sjuka eller döda. Men jag vet iallfall att de är fattiga och inte har någon möjlighet att leta upp mig då det kostar en del pengar. Hade de velat ha någon kontakt med mig hade de fixat det med barnhemmet jag var på. Men jag känner igen mig i din blogg. Ville bara dela med av hur jag känner mig.
hej Jonna!
vill börja med och säga att det är kul att du hittade hit till min blogg. hoppas att du fortsätter titta in då och då :)
din kandidatuppsats låter jätte intressant, du får gärna maila över den om du vill. Hoppas att det är bra med dig? jag antar att du pluggar fortvarande,var pluggar du?
kram
hej sara! vill börja med och säga att det är kul att du har hittat hit till min blogg. hoppas att du tittar hit lite då och då sen :)
kul också att du vill dela med dig av dina erfarenheter.
Jag tror att om jag åker ner till Indien så kommer jag inte heller känna mig "hemma" där, utan bara känna att jag är ännu mer svensk om man får uttrycka sig så. Precis som dina biologiska föräldrar var mina föräldrar troligvis också fattiga,jag bodde i ett slumområde i det fattigaste calcutta.
Jag ser dig definitivt som svensk. Visst du har mörkare hy än mig men det är inget jag tänker på.. du har ju bott i sverige nästan hela ditt liv väl?
hej igen diana:)
jag kom hit när jag var 2 månader gammal så ja, man kan säga att jag bott här hela mitt liv
Skicka en kommentar